Gästkrönikör Mikael Ruukel, jurist och internationell sekreterare på fackförbundet Vision.

Bild: Vision

Hoppa till artikelns andra spalt.
Gästkrönika »

EU – ett svenskt dilemma

En kluvenhet präglar svensk EU-uppfattning – vi vill vara med, men vi vill att det ska påverka oss så lite som möjligt. Denna tvehågsenhet,  som är både rationell och en black om foten,  innebär att vi inte förmår påverka särskilt mycket i vare sig den ena eller den andra riktningen. Det skriver gästkrönikör Mikael Ruukel, jurist och internationell sekreterare på Vision.

Jag har ett ärr på mitt ena smalben. Under en skogspromenad för några år sedan skulle jag göra ett skutt mellan två mossbelupna stenar. Halvvägs i hoppet började jag tveka på om det verkligen var en bra idé. Underlaget var lite halt, avståndet var kanske några decimeter för långt, jag är i ärlighetens namn inte särskilt spänstig. Kanske borde jag ha klivit ner och istället gått mellan stenarna? Ett halvt ögonblick senare hade jag dråsat i backen och blodvite hade uppstått.

Tvetydig opinion

Folkomröstningarna om EU och EMU slet upp djupa konflikter i många partier och organisationer. Efteråt skedde sällan läkningsprocesser. Istället tycks man ha försökt gå vidare utan att egentligen prata om det. Fortfarande idag finns en stark impuls att hellre sticka huvudet i sanden än att på ett konkret sätt prata om vad vi skulle vilja att EU är eller inte är. Stora och fluffiga ord är det sällan brist på, men när det kommer till konkreta vägval så brukar det ta emot.

Idag kan svenskarnas inställning sammanfattas med ”det är bra som det är” – en stabil majoritet enligt SCB är positiva till EU-medlemskap, medan en lika stabil majoritet, enligt SOM-institutet,  inte vill se ett fördjupat EU-samarbete eller vidare utveckling mot ett ”Europas förenta stater”. Vilket i och för sig är en lite märkligt formulerad fråga i opinionsundersökningen.

Bilden av vad TCO-förbundens medlemmar vill få ut av EU-medlemskapet är också splittrad. Enligt en undersökning från Novus förra året ansåg ungefär hälften (52%) att facken ska jobba för rättvisa och trygga arbetsvillkor inom hela EU. Tjugo procent tyckte inte det, tjugoåtta procent hade ingen åsikt.

De EU-frågor som medlemmarna tyckte var viktigast för facket att engagera sig i var arbetsmiljö, fler och bättre kollektivavtal, värna den svenska arbetsmarknadsmodellen, jämställdhet, samt demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa frågor hade vardera angetts av ca en tredjedel av de svarande. 

 

Regleringar på svensk eller europeisk nivå

Annons

Inom många fackförbund pågår just nu diskussioner som också speglar kluvenheten. Många av frågorna som facken och medlemmarna står inför skulle kunna lösas enklare på nationell eller lokal nivå, antingen genom kollektivavtal eller nationell lagstiftning. Lagstiftning på EU-nivå måste vara väldigt generell för att kunna passa i alla länder, och risken blir då att den istället inte passar särskilt bra för någon. Det upplevs ofta att saker snarare blir tillkrånglade av att lyftas till EU-nivån, och det finns också en känsla av ”be careful what you wish for” – resultatet som kommer tillbaka kan, trots välvilja, bli något helt annat.

Varför då ens lägga energi på arbetsmarknadsfrågor på EU-nivå? Idealisten svarar att vi alla trots allt har mycket att tjäna på om golvet höjs för arbetstagares villkor inom EU. Cynikern menar att eftersom många frågor ändå kan beslutas utan enhällighet, så skulle vi annars riskera att få bindande EU-lagstiftning som vi inte alls har varit med och påverkat.

Att välja väg trots ovissa konsekvenser

Ställd inför dessa dilemman är alltså tvehågsenheten rationell. EU är ett bygge som ständigt pågår. Ritningarna är inte färdiga på förhand, eller åtminstone finns det ingen enighet kring dem. Politiska strömningar och händelser i samtiden – finanskrisen, pandemin, Brexit, Rysslands hot och attacker – ger också ständiga skäl till att ändra i ritningarna. Dessutom finns det element av svårförutsebarhet inbyggt i själva modellen, nämligen EU-domstolens starka roll som uttolkare av de grundläggande reglerna.

Det är alltså rationellt att vara tvehågsen inför EU:s utveckling, både i allmänhet och på arbetsmarknadsområdet: Mycket står på spel och det är mycket svårt att förutse konsekvenserna av olika initiativ. Det är däremot lättare att se de potentiella riskerna. Riskerna kan inte heller avfärdas som hjärnspöken. Det finns flera viktiga frågor där Sveriges regering och arbetsmarknadsparter har ansett sig ha haft gott fog för en uppfattning, men fått stryka på foten. Laval-målet är ett tydligt exempel på detta, och eventuellt blir minimilönerna ytterligare ett sådant.

Men hur kan man vara konstruktiv och framåtsyftande i en så oviss miljö? Hur kan man bedöma så ovissa risker, och hur kan man väga dem mot varandra? Många av våra vänner i den europeiska fackföreningsrörelsen ser positivt på att lösa problem genom gemensam EU-lagstiftning. Oavsett om vi delar deras analys eller inte, så är de beslutsamma och de vill uppnå resultat. Minimilönefrågan har skapat slitningar i relationerna mellan skandinaviska fack och våra kollegor i övriga Europa, och ytterligare frågor med sprängkraft finns på dagordningen.

På sin spets
Dilemmat riskerar därför att gång på gång ställas på sin spets. Ska vi försöka agera konstruktivt för att åstadkomma förändringar på marginalen i en utveckling som vi helst inte önskar? Eller borde vi hellre agera resolut mot utvecklingen, trots vetskapen att vi många gånger kommer att befinna oss i överkörd minoritet?

Jag och en kollega diskuterade dessa ämnen häromdagen och konstaterade att vilken ingång vi än försökte så hamnade vi i cirkelresonemang. Det finns flera olika vägar att välja, var och en har sina risker. Frågan är dock om inte det mest förutsägbara är att man dråsar i backen när man tvekar mitt i hoppet?

Mikael Ruukel
Gästkrönikör, jurist och internationell sekreterare, Vision.​