Pål Jonson, försvarspolitisk talesperson (M), Jessika Roswall, Europapolitisk talesperson (M) och Hans Wallmark, utrikespolitisk talesperson (M) varnar Sverige för att enbart förlita sig på EU:s försvarsklausul.

Bild: Josefine Anjou

Hoppa till artikelns andra spalt.

Debatt: Ett misstag om Sverige bara förlitar sig på EU:s försvarsgarantier

Socialdemokraterna verkar betrakta EU:s försvarsklausul som ett substitut för ett svenskt Nato-medlemskap. Men det är högst osäkert vilket skydd EU i praktiken kan mobilisera vid ett rysk angrepp på Sverige. EU har ingen militär ledning för operativt försvar och inga gemensamma övningar. Jämför med Nato saknar EU militär trovärdighet och tyngd. Nato är fortfarande den främsta garanten för säkerhet i Europa. Det skriver Jessika Roswall, Europapolitisk talesperson (M), Hans Wallmark, utrikespolitisk talesperson (M) och Pål Jonson, försvarspolitisk  talesperson (M).

Den senaste tiden har regeringen försökt använda EU:s så kallade solidaritetsklausul som substitut för ett svenskt Natomedlemskap. Men trots att den är viktig för den gemensamma säkerheten i EU kan den på inget sätt ersätta värdet av ett Natomedlemskap.

Det var inför det informella EU-toppmötet i Versailles 10–11 mars som statsminister Magdalena Andersson och hennes finländska kollega Sanna Marin skickade ett brev till Europeiska rådet. I det påminde de två övriga EU:s länder om unionens klausul 42:7 i Lissabonfördraget.

Att nordiska regeringschefer påminner övriga länder om förpliktelser som de redan själva ingått är i sig märkligt. Ännu konstigare är dock att vissa delar av Socialdemokraterna nu verkar betrakta försvarsklausulen som ett substitut för ett svenskt Nato-medlemskap. Det finns flera skäl till att detta är fel.

För det första är klausulen i och för sig både starkt formulerad och viktig. Ordalydelsen att EU:s medlemmar ska hjälpa varandra med ”alla till buds stående medel” vid ett angrepp är en tydlig markering. Detta har också prövats i praktiken, när Frankrike 2015 efterfrågade militärt stöd till följd av terrorattackerna i Paris. Sverige svarade också då, i enlighet med sina förpliktelser, genom att leverera särskild ammunition som Frankrike begärt. Andra bistod också på sitt sätt, inte minst genom att öka engagemanget i olika terrorbekämpande internationella insatser.

EU:s försvars­klausul en papperstiger

Hur utfallet skulle bli av ett åberopande av artikel 42:7 om ett EU-land utsattes för ett fullskaligt väpnat angrepp från Ryssland är däremot betydligt mer osäkert. Medlemsländerna skulle även då sannolikt visa varandra stark solidaritet och bistå med exempelvis ekonomiskt stöd eller försvarsmateriel, men man kan rikta frågetecken kring hur effektivt det skulle bli i praktiken. Ur det avseendet har Nato en helt annan militär trovärdighet. Ulla Gudmundsson, tidigare analyschef på UD, noterade också i Svenska Dagbladet för en tid sedan: ”Vad som däremot är en papperstiger är EU:s försvars­klausul, artikel 42:7 i unions­fördraget. För bakom denna skrivning finns i nuläget knappast någonting.”

Till skillnad från EU har Natos primära syfte sedan starten 1949 handlat om att vara en robust militär allians med kollektivt försvar som sin kärnuppgift. Natos artikel fem slår fast att ett angrepp på en medlem ska betrakta som ett angrepp på alla. Precis som artikel 42:7 har också artikel fem prövats i praktiken, när USA åberopade den efter attackerna 11 september 2001. Något som ledde till ett omfattande stöd från alliansens medlemmar.

EU saknar tillräcklig försvarsförmåga

Nato har dock till skillnad från EU ägnat mycket tid åt att utarbeta ledningsstrukturer och öva tillsammans för att rent operativt kunna möta ett väpnat angrepp. I klartext betyder det att man har en gemensam försvarsplanering för hur man på bästa sätt ska kunna verka krigsavhållande och vid behov slå tillbaka mot ett angrepp. Detta är något som EU saknar i dag och det är helt avgörande för att vi ska kunna möta exempelvis ett ryskt angrepp på exempelvis Baltikum, Finland eller Sverige.

Man kan också notera att EU:s gemensamma försvarsstrategi i hög grad handlar om att vara ett komplement till Nato. I artikel 42:7 nämns det att Nato är den främsta garanten för säkerhet för merparten av EU:s medlemsländer. Av totalt 27 EU-länder är hela 21 också med i Nato. Insikten att Nato är den främsta bäraren av militär säkerhet i Europa är därför helt nödvändig.

Nato har en trovärdighet militär styrka

Det kanske allra främsta skälet för ett svenskt Natomedlemskap handlar dock inte om den säkerhet som fördraget och de kollektiva försvarsförpliktelserna genererar, utan om trovärdigheten i den militära styrkan. Sedan starten så har Nato:s säkerhetspolitiska och militära trovärdighet byggt på amerikanskt deltagande och som världens enda militära supermakt ger det samarbetet dess militära tyngd.

Nato inbegriper även Storbritannien, Nordeuropas viktigaste militärmakt och ett land som Sverige sedan länge har ett nära militärt samarbete med inom Joint Expeditionary Force (JEF).

Moderaterna välkomnar att EU nu fördjupar och stärker sitt försvars- och säkerhetspolitiska samarbete i linje med den deklaration som EU-ledarna nyligen antagit. Förutom den enighet och robusthet som EU har visat efter Rysslands invasion av Ukraina finns i dag också en nyvunnen insikt om att Europa måste ta större ansvar för sin egen säkerhet. Detta handlar till del om att i högre grad samordna resurser på EU-nivå och dela på utvecklingskostnader för nya förmågor.

Det vore dock ett misstag om Sverige betraktade detta samarbete och EU-fördragets försvarsgarantier som ett substitut för Nato. Så är inte fallet. Nato är fortfarande den främsta garanten för säkerhet i Europa.

Jessika Roswall, Europapolitisk talesperson (M)
Hans Wallmark, utrikespolitisk talesperson (M)
Pål Jonson, försvarspolitisk  talesperson (M)