Efter ett år i Europaparlamentet vill jag reflektera kring tre ämnen: Visa svenskt ledarskap i EU, de snabba EU-besluten oroar mig och styrkan med konsensus och långsiktiga politiska lösningar, skriver Emma Wiesner (C).

Bild: Fredrik Wennerlund

Hoppa till artikelns andra spalt.

Debatt: Mitt år som EU-parlamentariker

Det finns myter om Europaparlamentet som institution, som jag efter mitt första år skulle vilja bemöta. Jag tror nämligen att det finns tre områden som idag beskrivs som EU:s tre största svagheter, som tvärtom skulle kunna vändas till EU:s styrkor. Det skriver Europaparlamentariker Emma Wiesner (C).

Idag, tisdag, är det ett år sedan jag satte min fot i Europaparlamentet. Jag tänkte därför dela med mig av några insikter från det gångna året, några skrämmande konstateranden men också hopp inför den fortsatta mandatperioden.

Till att börja med kan jag konstatera att det görs för lite i EU. Vi står mitt i en klimatkris, med vetenskapliga fakta till upp över öronen. Det kommer bli ett helvete att leva i Europa med fyra graders uppvärmning. Ja till och med kring två grader kommer vår vardag, så som vi känner den, att kastas omkull. Det är allvar nu. Men krisinsikten finns inte där. 

Klimatkris eller mänsklighetens kris

Klimatpolitiken bedrivs i ett av parlamentets 22 utskott. Men trots att det finns en liten grupp människor som vill mycket, räcker inte det. Det är på riktigt så att politikerna, mina nya kollegor här nere, inte förstår vad det är som är på väg att hända. Gasprojekt förlängs, undantag från klimatmålen beviljas och motståndet för att införa prissättning på utsläpp växer. Kanske är det för att vi fortfarande kallar det för en klimatkris, och inte mänsklighetens kris?

Vi lever samtidigt i en tid med exponentiell klimatomställning. Där utsläppsminskningar, liksom vår tillgång till internet och digitala tjänster, kommer att förändra vårat samhälle i grunden. Jag är optimistisk inför framtiden, och tror att omställningen kommer att gå rekordsnabbt, men då kan inte klimat- och miljöpolitik bedrivas av en liten klick politiker - som ett särintresse. 

Samtliga parlamentets utskott berörs av klimatomställningen, precis som att alla utskott påverkas av digitalisering. Lika otänkbart som det är att ekonomi, industri- eller arbetsmarknadsutskottet inte skulle ägna sig åt digitaliseringsfrågor, måste det vara att dessa utskott duckar från ansvar i klimatfrågan.

Det finns också generella slutsatser och en hel del myter om Europaparlamentet som institution, som jag efter mitt första år skulle vilja bemöta. Jag tror nämligen att det finns tre områden som idag beskrivs som EU:s tre största svagheter, som tvärtom skulle kunna vändas till EU:s styrkor för att rusta oss i klimatfrågan:

Vänd Sveriges passivitet till ledarskap

Den första myten berör Sverige och EU. Svenskar lägger ofta till ”och?” när man pratar om EU. Som en union att förhålla sig till och kommentera från utsidan, utan att reflektera över att vi i allra högsta grad är medlemmar och befinner oss inom EU. Det här har skapat en negativ passivitet. Vi reagerar, kommenterar och klagar över EU:s beslut, istället för att själva styra och ställa. Jag är helt övertygad om att Centerpartiet kan fortsatt vara en vakthund för att sätta gränser för EU-politiken. Men det tack vare den svenska regeringens passivitet, finns det fortsatt stort utrymme för att ta ledartröja och visa en större handlingskraft på EU:s spelplan. Vi borde vända Sveriges passivitet till ledarskap, och ägna det ledarskapet åt klimatet.

De snabba EU-besluten oroar mig

För det andra EU beskylls ofta för att vara byråkratiskt och trögjobbat. Jag kommer inte att försvara byråkrati, men däremot är det inte det tröga maskineriet som skrämmer mig. Dels för att det från insidan inte alls är särskilt trögt, utan tvärtom är det ett oerhört högt arbetstempo och korta deadlines för det enormt stora antal politikområden som alla ska hinna behandlas. Det är snarare de snabba besluten som jag oroar mig för. Anledningen till att de stora politiska besluten primärt dröjer, är för att demokrati tar tid. 

Ska man ta stora samhällsförändrande beslut måste vi förtroendevalda ha möjlighet att göra våra röster hörda. När man rundar den här processen, tar genvägar och ”snabbar på” betyder det att det är vår demokrati som man kompromissar med. Det är kraven på snabbhet som möjliggjort den absurda situation vi nu befinner oss i: när ett fåtal spelare tagit snabba beslut utanför den demokratiska processen, via en delegerad akt, som innebär att Europa kommer att klassificera fossil gas som hållbar.

Klimatkrisen kräver enorma politisk samhällsomvälvande beslut. Ska Europas invånare lita på dessa, måste de vara demokratiskt förankrade. I EU är vi experter på demokrati, låt oss använda den här oerhörda kompetensen för att fatta dessa stora välförankrade beslut för att möjliggöra lösningarna på klimatfrågan.

Styrkan med konsensus och långsiktiga politiska lösningar

Den tredje slutsatsen är att arbetet inom parlamentet präglas av att söka konsensus. Ska parlamentet ha en stark förhandlingsposition mot EU:s övriga institutioner räcker det inte med en knapp majoritet av rösterna. Alla partier måste stå bakom för att politiken ska få genomslag. Det här kan få unionen att verka motstridig och intetsägande. Vi beskylls ofta för att ha svårt att prioritera. Detta är dock den största och mest positiva skillnaden mellan det svenska och det europeiska debattklimatet. 

Här behöver politiker samarbeta för att komma överens om långsiktiga lösningar, istället för att kasta sand och fokusera på varandras skillnader. Detta är en stor styrka för klimatarbetet, som behöver stor enighet för att inte kastas omkull vid politiska maktskiften.

Mer krisinsikt behövs 

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de demokratiska verktygen för EU att lösa mänsklighetens akuta klimatkris finns där, men att krisinsikten saknas. Jag är därför oerhört stolt att ha fått uppdraget som Europaparlamentariker.

Jag kommer varje dag arbeta för att EU ska göra mer för klimatet och för att fler politiker ska förstå frågans enorma betydelse och omfattning. Jag skulle dock önska att jag kunde få lägga all min vakna tid på klimatarbetet och inte behöva spendera otaliga timmar på att försvara några av dess lösningar; biomassa och bioenergi. 

Nu har andra halvan av mandatperioden dragit igång, många beslut om den svenska skogen ligger på bordet, låt oss hoppas att detta inte förblir önsketänkande.

Emma Wiesner
Europaparlamentariker Centerpartiet