Pär Holmgren (MP), EU-parlamentariker och meteorolog.

Hoppa till artikelns andra spalt.

Debatt: EU måste rusta sig mot extremväder

EU och medlemsländerna gör idag för lite för att möta konsekvenserna av extremväder. De gröna föreslår därför bland annat naturbaserade lösningar som trädplanteringar i städer och kustområden för att ta emot stora regnmängder. Det skriver Pär Holmgren (MP), EU-parlamentariker och meteorolog.

Vädret och världen förändras i ett rasande tempo. Varje år är slås massvis av nya väderrekord, och när det gäller temperaturer betydligt fler värmerekord än köldrekord. De senaste sju åren har varit de sju varmaste som uppmätts globalt. Om vi inte gör det som krävs för klimatet under detta årtionde kommer det att få allt allvarligare konsekvenser under oöverskådlig framtid. EU har en avgörande roll i att visa vägen internationellt. För om inte vi som lever i den rikaste delen av världen kan göra det, varför ska andra, fattigare delar av världen bidra? Men vi måste även anpassa vår egen union för det alltmer extrema vädret som vi inte längre kan undvika.

Tyvärr har många länder redan drabbats bortom räddning, utan att världen har agerat. Närhetsprincipen i vår solidaritet har orsakat stor skada när önationer sakta men säkert tvingas se sina länder sjunka. Under COP26 diskuterades för första gången förluster och skador. Hur ska resten av världen, ofta skyldiga till klimatkrisen, betala för skador som fattiga länder drabbas av, som det inte går att anpassa till. Det handlar om stillahavsländer som Maldiverna och Tuvalu som sjunker, torka som sprider sig, missväxt som leder till socialt utanförskap och konflikter i klimatförändringarnas spår. Vad är ett rimligt pris för det?

Men klimatförändringarna är inte längre bara något som sker någon annanstans. Förra sommarens skogsbränder i Grekland, översvämningar i Tyskland och torka i Bulgarien visar med all önskvärd tydlighet på just det faktumet. Vintern drabbar samerna hårdare för varje år, då temperaturer som pendlar runt noll grader gör marken till ett istäcke. Renarna når inte sin marklav, och tvingas stödutfordras med pellets. 22 samebyar har ansökt om katastrofstöd.

Det pågår här. Och det pågår nu. Inte någon annanstans, någon gång i framtiden.

Alla parter under COP26 enades om behovet av att minska utsläppen med 45 procent till 2030 jämfört med 2010 och att skruva upp sina ambitioner redan till nästa klimattoppmöte i slutet av detta år. Stora ord från EU:s klimatkommissionär Frans Timmermans, men där stannade hans ambition i Glasgow. Bara någon månad efter att mötet avslutats kom beskedet att EU inte tänker uppdatera sina klimatlöften till 2030. Vi har gjort vårt, sas det, nu det är dags för andra att göra sitt. Det internationella klimatledarskap som EU så stolt vill framhäva är snart ett minne blott.

Som EU-parlamentets delegat till klimattoppmötet minns jag särskilt Tuvalus förhandlare. Han som berättade att 40 procent av landets yta riskerar slukas av havet. Och att de lägger ungefär hälften av sin statsbudget på klimatåtgärder. Så när folk hävdar att det är klimatomställningen som kostar - vad är då priset för att låta bli? Och var finns solidariteten och rättvisan i att ständigt skjuta över ansvaret och kostnaderna till framtida generationer och människor i andra delar av världen, där utsläppen historiskt har varit försumbart små jämfört med våra i Europa? Vi måste förstå att den globala upphettningen inte orsakas av dagens utsläpp, utan av de totala utsläpp som skett sedan industrialiseringen.

Annons

Förra veckan presenterade nationella expertrådet för klimatanpassning sin första rapport. Rådet menar att Sverige måste öka takten i anpassningsarbetet. På EU-nivå presenterades för ett år sedan en klimatanpassningsstrategi. Ambitionen är att rusta EU för klimatförändringarna, men tyvärr saknas bindande mål och tvingande formuleringar, vilket tyvärr bara gör strategin till en pappersprodukt med goda intentioner.

Enligt kommissionens strategi kommer omkring 70 miljoner människor från Afrika söder om Sahara drivas på flykt inom de kommande 30 åren på grund av klimatförändringarna. Konsekvenserna av klimatförändringarna förväntas dessutom drabba kvinnor hårdare än män. Trots dessa prognoser brister kommissionen i att framföra ny politik kring hur man ska arbeta med detta framöver; man lyfter endast historiska eller pågående satsningar. Det duger inte!

I slutet av februari kommer nästa IPCC-rapport. Den kommer att ha ett särskilt fokus på just klimatanpassning och hur världen just nu är rustad för att hantera klimatförändringarna. Förhoppningsvis kommer Sverige, EU och världen att lyssna till FN:s experter och öka takten i anpassningsarbetet.

I morgon torsdag debatterar EU-parlamentet extremväderhändelser som drabbat vår union under den senaste tiden. Vi gröna kommer att vara tydliga i våra krav gentemot EU-kommissionen. Vi vill se så kallade naturbaserade lösningar, där EU tar till vara på naturens egen förmåga till klimatanpassning. Träd i städer som kan ta hand om stora regnmängder och ger skugga och svalka under värmeböljor istället för att främst fokusera på dyr luftkonditionering i alla bostäder. Satsa på vegetation i kustområden istället för artificiella skyddsbarriärer. Hållbart förvaltad skog som blir motståndskraftig, istället för att enbart satsa på brandförsvar. Det här är satsningar som både gynnar klimatet, och den biologiska mångfalden samtidigt som det rustar våra samhällen.

EU och dess medlemsländer gör idag alldeles för lite för att anpassa våra samhällen utefter nuvarande, och kommande extremväder. Vi behöver bättre integrera klimatanpassningen med andra politikområden, däribland migrationspolitiken och den sociala politiken. Men framförallt behöver pengarna komma nu, under detta årtionde. Ju längre vi väntar desto dyrare kommer anpassningen att bli.

Men den allra viktigaste åtgärden för att det ska bli färre extremväder är givetvis en riktigt vass klimatpolitik. Vi behöver avskaffa alla fossila subventioner allra senast 2025, kraftigt höja klimatmålen till 2030 och göra det betydligt dyrare att släppa ut. Bara så kan vi begränsa klimatförändringarna, mildra dess konsekvenser, och ställa om vårt samhälle till en hållbar värld i harmoni med de planetära gränserna.

Pär Holmgren (MP)
EU-parlamentariker och meteorolog