– Utan att fundamentalt ompröva migrationens roll i europeiska länder så snart som möjligt, kommer Europa fastna allt djupare i ett populistiskt beroende. Det skriver Gregor Noll, professor i internationell rätt.

Bild: Johan Wingborg

Hoppa till artikelns andra spalt.

Debatt: Så kan populismens onda cirkel brytas

Mindre invandring och fler äldre leder till minskad tillväxt. Stagnerande regioner och allt äldre väljare tenderar att stödja nationalistiska partier med anti-migrationsprogram vilket i sin tur leder till minskad tillväxt och ekonomisk stagnation. Men metoder från klimatpolitikens område kan hjälpa till att bryta den onda cirkeln. Det skriver Gregor Noll, professor i internationell rätt, Göteborgs universitet.

Vi är på väg in i en ond cirkel: EU:s etablerade ekonomiska modell, baserad på fri rörlighet, håller på att förlora sin trovärdighet samtidigt som dess befolkningar blir allt äldre, vilket leder till avmattning av ekonomin. Sedan 1950-talet har unionen drivit en migrationspolitik vars huvudpoäng har varit att främja tillväxten genom att underlätta mobilitet mellan medlemsstaterna. Nu närmar sig EU vägs ände när det gäller att anta nya medlemmar. 

Samtidigt blir det alltmer kostsamt och svårt att engagera EU-grannar i ett effektivt samarbete för gränskontroll, vilket lett till förfärliga konsekvenserna för migranter och flyktingar. Den viktigaste komponenten i denna onda cirkel är dock att EU:s demografi idag radikalt skiljer sig från tidigare decennier. 

Inte nog med att EU:s modell för reglering av migration och asyl är klart föråldrad, det finns även skäl att tro att det kommer att vara svårt att förhandla om en ny modell. 

Paradoxalt nog kommer befolkningarnas åldrande att blockera denna viktiga politiska process och driva EU, dess medlemsstater och folk in i en ond cirkel.

Åldrande befolkningar och nationalism

Här är förklaringen: Förbättrad hälsa innebär att EU:s befolkningar kommer att leva längre, medan födelsetalen sjunker. Forskare är överens om att tillväxten avtar i den demografi som åldrande befolkningar ger upphov till, eftersom varje arbetare kommer att behöva försörja ett ökande antal icke-arbetande personer. Den allt långsammare tillväxten gör i sin tur omfördelningen svårare, vilket upprätthåller eller förvärrar inkomstskillnader. 

Detta får konsekvenser för det politiska landskapet; stagnerande regioner och äldre väljare tenderar att föredra nationalistiska partier med anti-migrationsprogram, vilket bekräftas av nya studier. Med ökat stöd för nationalistiska partier kommer migrationslagar sannolikt att bli allt mer restriktiva. En sådan utveckling blockerar dock för EU-länderna det viktigaste kortsiktiga botemedlet för åldrande befolkningar, nämligen invandring. Vi hamnar då i en ond cirkel där de allt äldre befolkningarnas politiska effekter, trögare tillväxt och växande ojämlikhet förstärker varandra.

Ekonomiska analyser bekräftar att arbetskraftens rörlighet inom EU främjar tillväxt. Dock leder det även till ojämlikhet: vinsterna i en region ger upphov till förluster i en annan. Denna ojämlikhet är giftig: en MIDEM-studie från 2020 visar att regioner som drabbats av avfolkning tenderar att rösta på populistiska partier. Effekterna av EU:s modell för arbetskraftens interna rörlighet förstärker således populism och populistisk invandringspolitik. 

Ändå vet vi att, på en nationell nivå, migranters humankapital har en positiv inverkan på BNP per capita, och att en permanent ökning av invandring leder till en positiv påverkan på BNP per arbetare - en faktor som behövs för att kompensera den negativa BNP-effekten av en åldrande befolkning. 

Annons

Dessa effekter kräver inte ett sofistikerat urvalssystem för att välja ’rätt’ migranter. Tvärtom: en studie från 2016 av Boubtane m.fl. av OECD-länderna visade att selektiv invandringspolitik i allmänhet inte ökar BNP per arbetstagare, och att positiva effekter på tillväxten kan uppnås genom icke-selektiv politik. Tillsammans med annan forskning som visar hur viktigt samhällelig mångfald är för innovation och ekonomisk tillväxt, pekar denna studie på att icke-selektiv invandring bidrar till tillväxt på kollektiv nivå över tid.

Dagens politiska klimat i Europa är besatt av att begränsa allmän invandring, och välkomnar endast en smal elit. Brexit gav det kanske mest radikala exemplet på den potentiella självskada som denna attityd kan ge upphov till. Ytterst lite tid finns kvar för att börja tänka och agera annorlunda. 

Kina är på väg mot sin egen demografiska kris där arvet från enbarnspolitiken förstärker effekterna av bättre sjukvård och minskat barnafödande. Det är rimligt att anta att Kinas kris kommer att leda till en invandring som kompenserar mer än väl för detta. Med andra ord kan många åldrande nationalstater snart komma att inse att de har goda skäl att konkurrera om invandrare på en global marknad i framtiden. 

All framtida ’invandrarshopping’ av EU-länder kan komma att stöta på hård konkurrens från länder utanför Europa som tidigt insett invandringens positiva effekter. På grund av sitt auktoritära system riskerar inte Kina att stoppas av ett populistiskt utnyttjande av demokratin, och kan därmed satsa på en ´ersättningsinvandring´ utan att hållas tillbaka av en populistisk ond cirkel.

Tills nu har EU och dess medlemsstater diskuterat sin interna arbetskraftsrörlighet i en bubbla, och migration från länder utanför EU i en annan bubbla. Ingen av dessa diskussioner har reflekterat de långsiktiga konsekvenserna av de massiva demografiska förändringarna som världen står inför, inklusive dess dominoeffekter på politik och ekonomi. 

Om Europa vill ta itu med ojämlikhet genom att säkerställa tillväxt, är dess recept helt fel just nu. Utan att fundamentalt ompröva migrationens roll i europeiska länder så snart som möjligt, kommer Europa fastna allt djupare i ett populistiskt beroende.

Vad bör vi göra?

Politiska partier har för korta tidsperspektiv. De tror sig inte kunna vinna poäng genom att driva ett paradigmskifte inom migrationspolitiken inför nästa val. EU:s institutioner fungerar inte heller som bärare av ett paradigmskifte. De jobbar inom en arbetsdelningsmodell som gör det svårt att samverka kring utmaningar som går på tvären. 

Det går dock att lära sig av hur klimatfrågan drevs. Klimatkrisen blev ett begrepp eftersom FN:s klimatpanel IPCC gav rörelser som Fridays for Future argument för och auktoritet i debatten. Om EU och Europarådet gemensamt skapade en oberoende europeisk forskarpanel för åldrandets demografi skulle gräsrotsorganisationer och individer kunna använda sig av panelens forskningssammanställningar som hävstång. 

I klimatdiskussionen har en växelverkan mellan civila samhället och forskarna tvingat politiska aktörer att ta itu med klimatkrisen. Borde inte samma recept kunna användas för att föra upp den demografiska krisen på den dagspolitiska agendan?

Gregor Noll
Professor i internationell rätt, Göteborgs universitet