Frankfurts börs. Transaktionskatt kan bringa ordning och reda på finansmarknaden skriver Göran Färm och Olle Ludvigsson (S)

Hoppa till artikelns andra spalt.

Transaktionsskatten måste tas på allvar

Skatten behövs i EU för att balansera en labil finansmarknad och skapa en hållbar ekonomisk tillväxt. Det skriver EU-politikerna Göran Färm (S) och Olle Ludvigsson (S) i replik till Gunnar Hökmark (M).

Det är viktigt att vara noggrann i debatten om kommissionens förslag till transaktionsskatt. Vi kommer att väga för- mot nackdelar i en grundlig analys innan vi sätter ner foten i frågan. Gunnar Hökmark har valt en annan position: att på diffusa grunder vägra att ge förslaget en ärlig chans. Han är mycket ensam om den inställningen inom den europeiska högern. I högergruppen i Europaparlamentet ingår han i en liten nej-minoritet och hans linje strider direkt mot den som drivs av de tyngsta högerledarna. Merkel och Sarkozy arbetar båda intensivt för att skatten ska bli verklighet.

Fyra aspekter är viktiga.

För det första är det uppenbarligen lockande för många europeiska politiker att negligera finansmarknaden genom att hävda att krisen bara beror på att stater ”levt över sina tillgångar”. Det är sant att stabilitetspakten inte har fungerat, men det går inte att komma ifrån att det är haveriet på finansmarknaden som är roten till det onda. Huvudorsaken till skuldkrisen är de enorma pengar som EU-ländernas regeringar satsat på att rädda finanssektorn. Bara under 2008-2009 gick de in med mer än 2000 miljarder euro i statsstöd. Detta har grävt djupa hål i statsbudgetarna och det är de hålen som nu är så svåra att täppa till.

Dessutom är en mer stabil finanssektor en huvudnyckel till framtida tillväxt. De tillsyns- och regleringsreformer som nu genomförs är en förutsättning för att kunna skapa en sund tillväxtmiljö. Det går inte att generera hållbar tillväxt med en labil och frekvent kraschande finansmarknad. Finansfrågorna, inklusive förslaget om en transaktionsskatt, har därför i hög grad med tillväxtagendan att göra.

Om skatten kan stabilisera marknaden genom att dämpa högfrekvenshandeln – som ställer till med så mycket oreda och som i allt större utsträckning skrämmer vanliga investerare från börserna – skulle det få ett positivt genomslag på tillväxten. Det mesta tyder på att skatten har denna egenskap.

För det andra bör kommissionens strukturella argument inte avfärdas alltför lättvindigt. Det kan inte råda någon tvekan om att den i stora delar momsbefriade finanssektorn bör ses som underbeskattad i förhållande till andra sektorer. Inte heller finns det mycket som talar emot att ett samlat regelverk för transaktionsskatten skulle förbättra EU:s inre marknad – där 10 länder redan har någon skatt av det slaget.

För det tredje gäller det att ha koll på siffrorna. Finanslobbyn för nu stenhårt fram en kalkyl i kommissionens analys där en viss typ av skatt skulle ge en BNP-minskning på 1,76 procent. Problemet är att kalkylen inte gäller förslaget i sin helhet. Den förmodade kortsiktiga effekten av hela förslaget – tydligt redovisad av kommissionen – är i stället en BNP-dämpning på ca 0,5 procent.

Denna siffra inkluderar dock inte de positiva BNP-effekter som intäkterna från skatten skulle generera på lite längre sikt. Intäkterna skulle möjliggöra de investeringar i infrastruktur, teknologi och grön omställning som nu krävs för att Europa ska ta steget ut ur krisen och få ekonomin att växa på ett hållbart sätt. Denna positiva investeringsrelaterade effekt skulle kunna bli klart större än 0,5 procent.

Därtill skulle pluseffekten kunna förstärkas ytterligare om en liten del av de nationella intäkterna från skatten gick in i EU-budgeten samtidigt som medlemsavgifterna minskades i motsvarande grad. EU-samarbetet skulle då få en mer rationell finansiering och därmed ge ökat mervärde för samtliga. Sammantaget tyder alltså mycket på att skatten skulle bli en plus- snarare än en minusaffär.

För det fjärde är det viktigt att notera att kommissionen gjort specifika ansträngningar för att se till att förslaget inte medför negativa konsekvenser. Att Hökmark missat detta är ett stort problem i hans resonemang. Primärmarknadsoperationer med aktier och obligationer – alltså när de första gången bjuds ut på marknaden – undantas för att det inte ska bli dyrare för företag och offentliga aktörer att ro iland finansieringen. Det kommer alltså inte att bli svårare för stater att finansiera sina underskott.

Vidare begränsas de potentiella tendenserna till kapitalflykt genom att skattskyldigheten avgörs av var de involverade finansaktörerna har sin hemvist – inte av var själva transaktionen äger rum. Finansinstitutioner inom EU kan inte undvika skatten bara genom att handla på marknadsplatser utanför EU. Det blir alltså inte så lätt att fly skatten som finanslobbyn hävdar.

Slutligen kommer den gränsöverskridande handeln att endast i mycket liten utsträckning påverkas eftersom valutatransaktioner på spot-marknaden undantas. Den direkta handeln med andra valutaområden blir alltså inte dyrare. Det är först när det blir fråga om valutaterminer och –optioner som skattskyldighet inträder.

Det har länge varit missvisande att tala om en ”Tobinskatt”. I och med kommissionens förslag blir referensen till Tobin direkt felvisande. Vad hans ursprungsförslag inriktades på var ju just de spot-valutatransaktioner som nu inte alls ska omfattas av den nya transaktionsskatten.

Transaktionsskatten löser inte alla problem, men den är en intressant möjlighet som inte bör avfärdas på förhand. Vi kommer för vår del att noga värdera både förslaget och utfallet av den politiska processen innan vi tar definitiv ställning.

 

Göran Färm

Olle Ludvigsson

Europaparlamentariker (S)