Catherine Ashton, som närmast kan beskrivas som EU:s utrikesminister, i debatt i Europaparlamentet

Bild: Europaparlamentet

Hoppa till artikelns andra spalt.

MittEuropa »
Demokratisera EU:s utrikespolitik

EU-parlamentet vill öka sitt inflytande över EUs alltmer gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det finns goda skäl för det. Med med hänsyn till den nationella suveräniteten finns också gränser som inte bör överskridas. Det skriver EU-parlamentariker Göran Färm (S) som nyligen har utsetts till utrikesutskottets rapportör om den nya utrikestjänsten och reglerna i EUs budgetförordning.

Traditionellt har utrikespolitik varit en fråga för regeringar, inte parlament. Så även i EU, där medlemsländernas utrikesministrar och rådets generalsekreterare har styrt den gemensamma utrikespolitiken. Fast särskilt gemensam har den ju inte blivit!

Lissabonfördraget höjer ambitionerna och skärper verktygen genom skapandet av en helt ny, gemensam utrikestjänst (EEAS), ett "super-UD" på EU-nivå ledd av den nya utrikesrepresentanten Catherine Ashton, tillika vice ordförande i EU-kommissionen.

EU-parlamentet har ingen direkt makt över förslaget till utformning av utrikestjänsten, men fullt medbestämmande över de pengar som behövs från EU:s budget, och de ändringar som krävs i EU:s lagstiftning (budgetförordning, personalregler etc).

Denna makt använder nu parlamentet för att få igenom en rad krav på utformning, innehåll och ansvarsområden för EEAS, full insyn i över hur utrikestjänsten använder sina pengar, liksom full rätt att granska den nya utrikestjänsten och bevilja ansvarsfrihet.

Debatten om utrikestjänsten är ingen simpel maktkamp mellan EU:s olika institutioner. Det handlar om avgörande frågor som demokratisk förankring av politiken, dess finansiering och politiska inriktning. EU-parlamentets inflytande över EU:s utrikespolitik kan bidra till öppenhet, demokratisk legitimitet och kontroll av skattebetalarnas pengar.

Bakgrunden är inte minst att utrikespolitik idag är så mycket mer än klassisk tyst diplomati och militära insatser. För att effektivt kunna möta klimatförändringarnas effekter, trygga vår energiförsörjning, hantera migrationen på ett humanitärt sätt och inte minst bekämpa fattigdom krävs demokratisk förankring.

Vår ambition är därför att forma en utrikestjänst som inte tappar fokus på bistånd, global utveckling och civil krishantering, när särskilt de större medlemsstaterna - tillika NATO-stater - fokuserar på terrorismbekämpning och militära krisinsatser.

Det betyder inte att jag vill att EU ska ta över ansvaret för medlemsstaternas egen utrikespolitik - och självklart inte ta ifrån dem ansvaret för sin nationella säkerhet, militära försvar och val av säkerhetspolitisk regim. På den punkten är fördraget glasklart - här finns ingen EU-kompetens.

För att säkerställa rätt gränsdragning mellan den nationella suveräniteten och en mer gemensam utrikestjänst som effektivt kan möta dagens globala utmaningar och behov, där EU som representerar 500 miljoner invånare, kan bli en tyngre balanserande kraft till andra stormakter, måste vi hitta en bra organisatorisk lösning. De , mest borgerliga, parlamentariker som vill helintegrera utrikestjänsten i ett gemenskapsorgan som EU-kommissionen, går för långt, och de som vill behålla makten inom ramen för den slutna nationella diplomatin undervärderar EUs potential.

Därför menar jag att Catherine Ashtons förslag, att behandla utrikestjänsten som ett fristående organ vad gäller administration, strategi med mera, men så långt möjligt integrera de operativa uppgifterna i kommissionen, är en klok lösning.

MITTEUROPA

MittEuropa uppdateras inte mer.