Hoppa till artikelns andra spalt.

Ojanen: Politiker måste förankra EU:s försvarspolitik

Det är viktigt att inse att säkerhet och försvar i allt högre grad är en del av EU-samarbetet. Då får också debatten förhålla sig till sammanhanget: vad man har kommit överens om i EU och vad man vill uppnå gemensamt. Den europeiska delen av försvarspolitiken behöver också en förankring hos allmänheten, inte bara en "svensk" politik. Det skriver Hanna Ojanen, Utrikespolitiska institutet, i replik till försvarsminister Tolgfors och de rödgröna.

Inläggen av försvarsminister Sten Tolgfors (M) och av de rödgröna
oppositionspolitikerna Anders Karlsson (S), Gunilla Wahlén (V) och
Peter Rådberg (MP) har drag av en typisk valinspirerad politisk debatt
om försvaret.

Bara nyanskillnader
Det handlar inte så mycket om alternativ som klart skiljer sig från varandra. Man talar om sig själv mer än om försvaret. I stället för att gå in i detaljer eller att föreslå stora förändringar betonar de vissa egenskaper hos sig själva: vår politik är bättre för att vi är mera realistiska, lyssnar mera på folket, är mera konsekventa eller långsynta.

I den här debatten består skillnaderna mellan blocken delvis enbart av nyanser eller variationer. Som i sättet att betona FN eller Sveriges roll i EUs stridsgrupper som ledare eller deltagare. Själva valet mellan begreppen; stridsgrupp eller insatsstyrka, kan också vara en medveten skillnad. Här finns också skillnader i om ordet "alliansfri" används uttryckligen eller om man väljer att bara vara alliansfri utan att använda ordet.

Och som alltid så debatterar man pengar: hur mycket får det kosta? Som oppositionen uttrycker det ska de "nationella behoven" utgöra grunden för prioritering. Det säger kanske försvarsministern också, men han definierar nationella behov på ett annat sätt, ett sätt där en viktig internationell roll för Sverige ingår.

Diskutera orsak och verkan
Den viktiga debatten om orsak och verkan uteblir dock. Vilka konsekvenser skulle ett beslut om att Sverige inte kommer att inta en ledande roll i den nordiska stridsgruppen ha? Signalerar man då att hela konceptet med stridsgrupper egentligen inte är så lyckat? Det kan mycket väl bli konsekvensen.

Stridsgrupper är ju ett relativt nytt fenomen i EUs säkerhets- och försvarspolitik. Tanken är att EU ska ha ständigt 'jourhavande' och välutrustade om än små styrkor - lite som NATO - för att kunna snabbt vara på plats och till exempel hjälpa FN. Systemet har funnits till i flera år men grupperna har inte använts än. En förändring kan därför vara bra, men är det lättare att få till stånd en förändring genom att minska sin egen roll eller genom att förstärka den?

Annons

Frågan "varför" är ofta svår, men om man inte ställer den så kommer man inte heller vidare varken i debatten eller i strävan efter en folklig förankring. Tar man frågan om varför Sverige ska vara med i EUs stridsgrupper ser man genast behovet att debattera någonting bredare än svensk försvarspolitik. Det är EUs försvarspolitik det egentligen handlar om. Det går inte längre att antingen diskutera nationell eller europeisk politik.

Ömsesidigt försvar
I och med Lissabonfördraget består EUs säkerhets- och försvarspolitik inte bara av en allmän deklaration om möjliga säkerhetshot och vad som ska göras åt dom eller av administrativa och operativa strukturer i Bryssel. Politiken omfattar också idén om ömsesidigt försvar.

Lissabonfördraget består här av två delar. Den första är en traditionell artikel om ömsesidigt försvar där medlemsstaterna förpliktar sig att hjälpa varandra om en av dom skulle bli attackerad av en annan stat. Den här artikeln upprepar språket - och samtidigt världsbilden - från kalla krigets militärallianser. Den andra delen är solidaritetsklausulen, en produkt av tidig 2000-tal. Den omfattar andra typer av nödsituationer: terrorism och naturkatastrofer. Här är det inte längre bara medlemsstater som ska agera, utan också EU själv, med sina egna resurser.

Det finns även en annan intressant varför-fråga. Här kommer Sverige nämligen med en tredje pusselbit, en ensidig solidaritetsklausul där man lovar att inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller ett nordiskt land utanför EU och att man då kan bidra med relevant stöd, även militärt. I gengäld vill man att andra också tänker på samma sätt om Sverige.

Varför detta? Kanske ville Sverige nu ge tydligare stöd för idén om gemensamt försvar än i Lissabonfördraget där, intressant nog, just Sverige och andra icke-allierade först helst ville urvattna artikeln. Kanske var det viktigt att få också Norge och Island med. I varje fall är deklarationen ett exempel på svenska beslut som har alltmer större konsekvenser för andra EU-länder och för EU som sådant. Vilken signal och vilken otrolig effekt det skulle bli om man en dag bestämde sig för att dra tillbaka en sådan solidaritetsdeklaration!

Folklig förankring
Det är viktigt att inse att säkerhet och försvar i allt högre grad är en del av EU-samarbetet. Då får också debatten förhålla sig till sammanhanget: vad man har kommit överens om i EU och vad man vill uppnå gemensamt. Den europeiska delen av försvarspolitiken behöver också en förankring hos allmänheten, inte bara en "svensk" politik.

Hanna Ojanen
Forskningsdirektör, Utrikespolitiska institutet