Hoppa till artikelns andra spalt.

Katz och Munkhammar: Bidrag till Grekland saboterar euron

Om EU skulle betala Greklands skulder vore det en katastrofal lösning och ett hårt slag mot mot hela eurosystemet. Istället måste Grekland anpassa världens mest generösa pensionssystem och sin alltför dyra offentliga sektor till verkligheten. För vem ska annars betala? Det skriver Johnny Munkhammar och Jesper Katz i replik till Papadopoulos (S).

Greklands ekonomiska situation är självförvållad. Ohållbara system har byggts upp under lång tid, inom exempelvis pensioner och offentlig sektor. Och finanspolitiken har bedrivits som om det gick att devalvera valutan. Grekerna måste inse att om förutsättningarna att bedriva en ansvarfull ekonomisk politik inte finns kan man inte heller vara med i en gemensam valuta.

När Nikos Papadopoulos (s) skyller allt på den förra regeringen, frestas man påpeka att när Grekland fuskade med statistiken för att få införa euro leddes landet av socialdemokraterna. Detsamma gällde när mycket av de skulder som nu ska betalas lånades upp. Då var det den nuvarande premiärministerns far, som knappas utmärktes för sin ekonomiska ansvarskänsla, som hade regeringsansvaret.

Den inrikespolitiska skuldfördelningen i Grekland saknar relevans. Faktum är att Grekland har akuta problem och en regering som bär ansvar för att hantera situationen. Reformer som har varit nödvändiga och väl kända har under lång tid ignorerats. Landet har bedrivit en politik som är oförenlig med åtagandena i EMU.

EU ska hjälpa till, skriver Papadopoulos. Så sker idag. Grekland är en av de största nettobidragstagarna i unionen. De får exempelvis stora överföringar från EU:s olika strukturfonder och stora bidrag från jordbrukspolitiken. EU-kommissionen arbetar nära Greklands regering i att utforma de reformer som landet självt borde ha sjösatt för länge sedan.

Hårt slag mot eurosystemet
Nikos Papadopoulos preciserar inte hur han anser att EU ska hjälpa till. Men eftersom han replikerar på vår artikel, vars huvudbudskap var ett nej till en "bail-out", kan man misstänka att det är det han vill ha. Det vore en katastrofal lösning, som skulle vara ett "hårt slag" mot hela eurosystemet, med ord från ECB:s förre chefekonom Otmar Issing i Financial Times.

Det skulle vara en belöning av dem som missköter sig och därmed även en bestraffning av dem som sköter sig, eftersom de får betala. Bollen skulle inte gå att stoppa. På tur skulle fler länder stå, som vill att andra ska betala deras problem. Incitamenten att sköta sig skulle bli svagare, vilket inte är önskvärt i den demografiska situation vi befinner oss i Europa, som kommer att ställa betydande reformkrav kommande decennier.

Världens minst hållbara pensionssystem
Grekland har en av världens mest generösa och minst hållbara pensionssystem. Systemet kombinerar hög pensioner med skattefria avgångsvederlag och mycket låg pensionsålder. Man kan förstå att grekiska regeringar har tvekat inför reformer. Minsta antydan om att införa mer normala villkor - så att utgifterna närmar sig intäkterna i systemet - tas emot med strejker. De mäktiga särintressen som sätter käppar i hjulet för reformer blir knappas mer förhandlingsvilliga om EU antyder att de är villiga att skjuta till finansiella resurser.

När Nikos Papadopoulos berömmer den grekiska regeringen för att de vill ändra på att folk pensionerar sig vid 55, och höjer pensionsåldern till 63, kan man undra som
Frankfurter Allgemeine Zeitung nyligen gjorde: "Bör tyskar i framtiden tvingas arbeta till 69 istället för till 67 för att greker ska kunna fortstätta att njuta en tidig pension?" Borde inte ett första krav vara att grekerna inför en nordeuropeisk pensionsålder?

Annons

Den tidigare ekonomiministern i Grekland Stefanos Manos har påpekat att det går att göra stora besparingar inom den offentliga sektorn. Exempelvis har Grekland fyra gånger så hög lärartäthet som Finland utan att nå i närheten av deras akademiska resultat.

Förra året ersattes de 14 000 personer som pensionerades från den grekiska offentliga sektorn av 29 000 nyanställda. Detta är kanske inte så konstigt eftersom parlamentet på några få år ökat antalet administrativ personal från 700 till 1 500 utan att antalet ledamöter ökat. I det läget som nu råder kanske det anställningsstop som regeringen utfärdat ska ses som naturligt snarare än heroiskt.

En ytterligare börda är det faktum att många offentliganställda i Grekland har 14 månadslöner om året. Kanske kunde grekerna överväga att gå ner till 12 månadslöner?

Sedan Grekland blev medlemmar i valutaunionen har de fört en finanspolitik som om de kunde devalvera och därigenom sänka kostnaderna och öka konkurrenskraften. Det är dock inte möjligt för ett land som har infört den gemensamma valutan. Och inom eurosystemet råder i dagsläget förbud mot räddningsaktioner riktade till enskilda länder.

Det krisprogram som den grekiska regeringen har lagt fram, och som Papadopoulos anser vara så storslaget, kan mycket väl visa sig otillräckligt. Då har ändå EU-kommissionen tillfört en hel del punkter till detta program. Ett grundproblem är tilltron till att utlovade förändringar faktiskt genomförs, eftersom det har fuskats tidigare.

Vem ska betala?
Slutligen lägger Nikos Papadopoulos mycket kraft på att förflytta skulden för Greklands bristande statistik till EU. Han menar att EU borde kontrollerat att uppgifterna var korrekta. Detta faller på sin egen orimlighet. Det blir än mer absurt nu när vi nu vet att Grekland betalat världens främsta investmentbank, Goldman Sachs, för att hjälpa dem dölja upplåningen genom kreativ bokföring och exotiska finansiella instrument.

Man kan fråga sig vilka grupper i det svenska samhället som ska betala Nikos Papadopoulos solidaritet med Grekland. Är det pensionärer som ska dra åt svångremmen för att bibehålla generositeten i det grekiska pensionssystemet? Är det skolbarnen som ska betala genom indragna lärartjänster för att vidmakthålla lärartätheten i Grekland? Eller är det vi alla som ska betala höjd skatt för att den grekiska staten ska fortsätta betala 14-månadslöner om året?

Råd men inte bidrag
Om EU kan hålla den nuvarande linjen om stöd och råd men inte bidrag lär sig alla att man måste sköta sig som euroland. Om varje land får självt betala för sina försyndelser vore det en sporre för reformer och ansvartagande. Det skulle vara lovande för framtiden.

Johnny Munkhammar
Jesper Katz